Vår hemsida är uppgraderad!

Av Erik Axel Karlfeldt

Ur Flora och Bellona

Vintervila

Nu bommom vår port och stängom vår grind

for vintervinden som rycker,

och glädjom vårt hjärta och värmom vår kind

med skämtan och kryddade drycker.

Bjud hjonen att komma! Nu kvinna och man

må vila från hjordar och slagor

och sitta i stillhet och le mot varann

vid skogarnas dånande sagor.

Jag sträckt mig till ro på björnens hud

vid foten av lågande härden;

du kommer och går och ger mig små bud

från fönstret och livet och världen.

"Det raskar en räv i vår hasselskog

och orrarna gunga vid knuten."

Låt bössan hänga! Mat ha vi nog,

och hönshusets haspe är skjuten.

"Det fryser och isen blir hård som stål

på viken i ryssjornas vakar."

I morgon, min vän, går jag ut och slår hål

och bringar dig bukiga lakar.

"Det glittrar på skaren och stormen är slut.

På vinden stå våra skidor."

I morgon kanhända fara vi ut

längs bergens bolstrade sidor.

I morgon, kanhända; nu vila vi ut.

Jag löser mitt starkhetsbälte

och lägger mig själv för din fot som tribut,

en sömnig och håglös hjälte.

Jag stred för mitt hus, för dess folk och fä,

vår, sommar och höst utan vila.

Nu vill jag slumra loj på ditt knä,

som Simson sov hos Delila.